i found shelter in this way

Ni kommer tycka att jag antingen låter som världens freak eller så kommer ni förstå vad jag menar.

Ärligt talat bryr jag mig inte vad ni tycker om mig. 

Klockan är 2 på natten när jag skriver dehär, klockan är 2 den 7 januari 2013.

Jag kom nyss in, vad gjorde jag ute nu? Själv? 

Svaret har jag inte, jag gick ut satte mig på en parkeringsplats i en timme och lyssnade på musik. 

Ja, jag vet vad ni tänker, det är väl ingen större deal? Eller?

Jag vet inte om jag tänker för mycket eller hur det är.. Hur som helst så tänkte jag på vart jag egentligen kommer hamna, om 10 år, vad gör jag? En sak är jag säker på, jag vill bli ihågkommen, hur töntigt det än låter jag vill göra något med mitt liv, ja jag har pratat om dehär förut. 

Men vad är så jävla viktigt med att bli ihågkommen? Vad har det för jävla mening?

JAG VET INTE. 

Varje dag när jag stiger upp vill jag göra någonting, men jag vet inte vad. 

Seriöst, vi går i skolan vi pluggar röven av oss för att sen börja jobba. 

Jaha när vi har jobbat då? Då går vi pension och dör.

Jag har aldrig tänkt på just det viset, Klara tog upp det en gång. Och ända sen dess har jag inte fått ur det ur min hjärna. Jag fattar seriöst inte.

Vi människor är egentligen ganska dumma, allt vi tänker på är pengar & kärlek. 

Tänk efter... Nästan alla har en passion, en gåva eller bara något livsmål. 

Vad har jag? 

Jag kan inte sjunga.

Jag är inte världens smartaste person.

Jag har inga särskilda talanger.

Jag har ingenting.

 

Jag har inga problem hemma, jag lider inte brist på kärlek eller vänskap.

Jag är då fan inte självmodsbenägen. 

Det tjänar inget till.

 

Jag har alltid vart en sån person som tror allt är möjligt, jag har aldrig riktigt tänkt över saken.

För ett tag ville jag bli känd, men när man är det då?

Vafan gör man då då? 

Jag älskar att sjunga tillexemel, men jag har ingen speciell talang. Så det kan jag ju bara glömma. 

Jag tror jag har tänkt igenom alla jävla lösningar. Förlåt för att jag svär men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig riktigt.

Jag har då inte heller någon jävla aning varför jag skriver dehär för ingen kan ju hjälpa mig.

Behöver jag hjälp ens? 

Allt folk säger är "Ah men du är i en svacka, du kommer ur det snart. Du hittar säkert någonting värt att leva för, att kämpa för."

Men nej. Glöm det. 

Jag tänkte först, nu kör vi Ella vi satsar på skolan och kör stenhårt. 

Jag säger inte att jag inte kommer att göra det, men vad känar det till?

Jag har så många frågor, men inga jävla svar.

 

Ni kanske också tänker, men lilla gumman du är bara 14 år vad vet du om att leva?

Och nej, jag kanske inte vet så mycket. Jag är trots allt bara 14 år, men jag har också ögon & öron.

Jag ser, jag hör.

Jag vet mer än vad man kanske tror. 

 

En sak till, jag har ett konstigt behov av att vara felfri. 

Men det vet både du & jag att ingen människa kan vara.

"That's whats makes us human"

Fuck humanity.

 

 

Här sitter jag i världens ruttnaste stad, blåsta jävla ungdomar med brist på IQ.

Folk har inget bättre för sig än att klaga på andra & ta tag i andras problem. 

 

Det skumma med det hela är att ända gången jag faktiskt tänker. Är när jag är ensam.

 

Jag går runt varje dag & låtsas som att allt rullar på, som sagt 'felfri'.

Bara en finne kan faktiskt få mig att börja gråta, hur fan har det blivit så då?

Jo det är denhär jävla skit stan som man är uppväxt i.

Folket här har påverkat mig så extremt mycket. 

 

Så har jag ju min mor som jag alltid sett upp till, hon har alltid varit min gud.

Hon har haft lösningar på allt. Men inte ens hon kan hjälpa mig med det jag känner nu.

 

Är det bara jag som känner såhär? 

Eller tänker ni också såhär därute?

Har det någon gång korsat era tankar vad ni egentligen håller på med?

 

Vi umgås med våra vänner, har kul. 

Våra familjer.

Men sen, när du kommer hem sätter dig i ditt rum, är själv.

 

Jag kan skriva i åratal. 

Det tar inget slut.

Jag vet bara inte vad jag ska ta mig till.

 

Det är som att jag står i en grotta och ropar på hjälp med allt som kommer tillbaka är mina tomma skrik. 

Eko.

 

 

 

 

 

Är jag hon som säger allt andra tänker?

Har nu läst detta inlägg om och om igen ett par gånger. Vet fortfarande inte vad jag ska skriva som svar till det här, men har på samma gång så mycket att säga och uttrycka om det. Vet att det låter helt, stört, men du förstår nog. Ska inte säga att, ''åh, jag känner igen mig så mycket i det du skriver, etc etc.'' för det är så fult egentligen. Att skriva så alltså. Visst jag har tänkt på samma saker, jag vill bli ihåg kommen för något jag gjort i detta liv, och inte bara, som det står i din bio, ''slösa luft''.

Men jag har aldrig riktigt, vad ska man säga, tänkt så 'djupt' på det. Förrän nu. Jag vet att det här låter så oerhört fjantigt och väldigt konstigt kanske, men din text fick mig att börja tänka mer. Liksom utveckla mina tankar mer än vad jag gjort förut. Jag vet inte.. det här kanske var en helt onödig kommentar... var bara tvungen att säga det här. Tror du fick mig att öppna ögonen lite, att se att det är liksom det Här som är livet, och vad finns det mer? Nästan inget. Man trampar bara runt på denna planet dag ut och dag in, och om man inte kan åstadkomma något, vad bidrar man då med till denna, egentligen, ruttna värld?

Åh.. jag vet inte.. men tack iallafall :)
Du är jättefin och din blogg också! Kram.

Jag känner igen mig...
Ibland kan jag komma hem och få värsta typ ångesten för att jag vill göra någonting utav mitt liv. Och som du skrev "bli ihågkommen". Jag kan tänka mig att det är många som går igenom det där men det är nog mest bara typ en persongrej. Man vet inte vem man är/vem man ska bli. osv osv.
Jag förstår dig!

Nu är vi i samma tankebana igen, samma period, samma allt. It's fucking scary

So fucking bra text asså.. Seriöst te 100%
t.o.m min mamma läste o hon tyckte att texten var SKIT bra!..

Once again, are we soulmates?

Livet är att alltid växa, alltid utvecklas, sträva efter ny mål som är större än de förra, men framför allt att aldrig begränsas av det enda som kan begränsa dig: Din egna tro på vad du kan och inte kan.
En människa kan aldrig uppnå något hon inte tror är möjligt...

JAG KÄNNER PRECIS SÅDÄR KOLLADE DU I MITT HUVUD ELLER NÅT?
Så himla perfekt text!