Hur svårt kan det vara? Att hitta sig själv, menar jag.
Alla gör det. Någon gång.

Jag må vara 15 år men jag har varit med om saker de flesta vuxna inte hade vart med om när dom var i min ålder. 

Jag kanske inte har någon ätstörning.
Jag kanske inte har skilda föräldrar.
Jag kanske inte har ett självskadebeteende.
Jag kanske inte skippar skolan.
Jag kanske inte går till någon psykolog.

Men det betyder inte att jag inte känner.

Jag känner precis som alla andra, vi har bara upplevt olika saker, och agerat olika.

Mitt största problem just nu är att jag ska börja på en ny skola, i en ny stad, med nya människor. 

Medan andras största problem är att dom ligger vakna hela nätterna, rädda för att stiga upp och gå till skolan på grund av påhopp och kränkningar? Rädda för att vara så trötta så dem hamnar efter i skolan, får dåliga betyg, och är rädda för att komma hem till sina föräldrar som förväntar sig att dem gjort bra ifrån sig idag på provet. 

Men dem är inte jag.

Hade jag kunnat rädda dem hade jag, men ”you can’t save anyone”.
Därför ska jag rädda mig själv, jag ska stå upp för mig själv.

Ni kanske undrar vad som är så hemskt med att börja i en ny skola? I en ny stad? Med nya människor? Jämfört med de problem som andra har?

Men jag kan börja med att säga en sak.

Att växa upp som jag växt upp har inte vart lätt.

För därifrån jag kommer föds du som en klump för andra att forma efter åren.
Nu tänker säkert dom som känt mig sen jag först startade skolan, kanske redan innan det ”Så hemskt har det väl inte varit?”.
Men tänk efter, hade inte vi alla samma förebild? Om inte, så var de säkert kopior av varandra.
Där stod vi, klass 1. Vi hade ingen aning vad som stod framför oss.
Men vi lärde oss snabbt mönstret, omedvetet.
Vi tjejer började snabbt sminka oss, och det var en och endast en mascara som gällde, ett puder.
Ni killar visste exakt vilket vax ni skulle fixa håret med, vilken frisyr som ni skulle ha?
Alla skulle ha pojkvänner och flickvänner. Det funkade kanske en vecka och på grund av våra extremt tråkiga liv var vi tvungna att göra slut, eller vad vet jag skapa ett rykte om bästavännen och hennes kille bara för att få lite action i våra liv.
Redan vid 10-års åldern kunde vi hitta på saker om våra närmsta, så det slutade med föräldrar som träffades med rektorn dagligen. Vi lät allt gå så långt. Vi var så blinda, dumma. Vi insåg aldrig vad vi höll på att växa upp till.
Små falska monster. Haha, jag minns min årskurs vi var ett jäkla team om jag får säga det själv. Vi hittade på så mycket skit, vi borde få ett nobelpris. Vi lät det driva så långt att vi hade möten i matsalen, säkert 4 timmar långa. Det var vi, våra föräldrar, våra lärare. Vi fick stå upp för oss själva när dom ställde oss mot väggen, och vet ni vad?

Vi var svarslösa.

Vi kom säkert upp med en massa uppkäftiga kommentarer men oj så meningslösa, men hey det var det ända vi visste om.

Vi splittrades till högstadiet, började på olika skolor. Det sorgliga var att det var nästan exakt samma där. Vi träffade nya människor som var formade exakt som oss, mer eller mindre.

När vi kom upp i trettonårs åldern började vi smått inse vad som hände, säkert omedvetet för de flesta. Men vi började sticka ut. Jag var en av dom, jag bloggade mycket på den här tiden och jag tyckte om att göra videos, själv och med mina vänner. Jag trodde faktiskt jag var bra på någonting, men såklart så får man inte känna så om sig själv där jag bodde. Jag började få kommentarer och folk snackade om mig.

Så jag slutade. Simple as that.


En sådan liten sak kan få mig att andra mig själv till något jag inte är.

Jag var riktigt vilsen, för de ”klumpar” vi en gång var började delas upp i olika ”kategorier” och jag visste inte var jag hörde hemma.
Jag började göra saker, saker som jag tror de flesta vilsna ungdomar gjort.
Sen träffade jag några som var sig själva och var riktigt unika dom kom från olika skolor, och de hade hållit sig undan. De var oformade klumpar. De visade mig att man kunde börja om.

Nu.

Nu ska jag börja på en ny skola i en ny stad. Jag har lite vänner här sen tidigare så jag vet att dom inte har något system som vi har.
På grund av de jag gått igenom vet jag inte hur man står på egna ben.

Så tänk er såhär det är som första dagen i skolan, precis som första klass.
En oformad klump, fast med ett medvetande om att man är en klump.
Ingen vet hur man ska formas, så man får göra det själv.
Själv? Jag vet inte ens vad själv är?!

Därför.

Därför är jag rädd. därför har jag knappt kunnat njuta av denna sommar.

Jag har inte kunnat slappna av för jag vet inte hur man gör, och jag är inte van med att inte veta.

Men en sak är jag glad över.
Hur det än går så vet jag att här, här dömer ingen mig för att försöka.
 

Det här är jag och bara jag.