Jag har läst ett tiotal blogginlägg ikväll om folk som lättar på sina hjärtan om det hära "Våga vara stolt" alltså att man ska våga vara stolt över den man är och inte ta åt sig osv.

Vissa har skrivit ner vad folk har kallat dom, andra har berättat om gånger de har blivit ner tryckta eller hur folk reagerade när dom kom ut med sin sexualitet. 

Men dom flesta har skrivit om hur dom har tagit sig tillbaka mot toppen, lärt sig att inte bry sig, att inte ta åt sig, att fullkomligt skita i vad andra människor tycker och säger.

Vi är nu i tonåren, vem är jag, hur ska jag göra med det här, bryr sig någon, kan jag prata med någon osv. Och i tonåren undrar vi över mycket saker, framför allt så tänker vi. Kanske lite för mycket, men det är naturligt antar jag. 

Tyvärr kan ingen hjälpa dig, det var ingen som hjälpte mig i alla fall. Jag klarade av det hela enklare på egen hand, jag tror att det är bäst så. Jag tror vi alla hanterar det olika. Men vill du prata med någon så går ju det hur bra som helst. 

Det här är min grej, att skriva av mig. Att förklara saker i text på min blogg, där folk som bryr sig ser. Jag skulle aldrig gjort en sånhär sak på facebook, där är det så extremt mycket folk som bara skrollar förbi och slänger in en onödig kommentar. 

 

När jag var yngre, alltså under min uppväxt då pratar jag 8-13 ungerfär. Så var jag populär kan jag inte riktigt säga, men jag hade mycket människor omkring mig och jag hade ganska mycket respekt av andra människor. 

 

Men jag kände att det hela inte höll, för under hela den tiden så hade jag låtsas som att jag inte tog åt mig. Men jag gjorde det. Jag gjorde videobloggar förr i tiden, och tjejer som var kanske 1-2 år äldre kommenterade saker som "Haha du skämmer ut dig." "Men ew, vad håller du på med." "Ingen bryr sig." Jag ignorerade det till en början, men jag slutade med videobloggarna och tog bort dem.

Så för mig att nu börja att videoblogga igen har tagit mig två års tid att bygga upp mod till.

Men nu står jag här och om folk skulle säga något dummt om mina videobloggar ignorerar jag det verkligen, jag tänker mer "Åh synd att du fortfarande behöver spela någon och trycka ner andra människor för att må bättre. Medans jag redan har släppt det."

 

 

Jag kan helt klart säga att jag har fått mer vänner som är smarta, roliga och är helt min typ.

Att umgås med sånt folk gör mig så mycket gladare än vad jag någonsin varit. 

Allt jag kan säga till er som fortfarande är påväg över dehär steget 

- Våga att inte bry dig.

- Du kommer bli lyckligare.

- Både din hälsa psykiskt och fysiskt påvärkas posetivt.

- Kör ditt eger race GO GO GO! 

 

Jag var där för ett tag sen fast jag skrev mer om att jag börjar om med ni som inte läst så innan jag började blogga här skrev jag ett inlägg som lydde såhär: 

Fjorton år, sex månader och nio dagar.

Ja det är vad det tog för mig att förstå att livet är på riktigt, allt vi gör förändrar faktiskt framtiden.
Alla beslut, varje steg du tar räknas faktiskt. Tiden står inte still, det du gör kan faktiskt få konsekvenser.
Allt jag undrar över just nu är, vart kommer jag hamna i livet.
Jag ser vänner som redan har sitt liv uppradat, dom har allt klart. Jag menar hur gör ni det, jag vill göra något med mitt liv jag vill inte sitta fast i en stad i resten av mitt liv. Jag vill inte leva ett vanligt liv, jag vill inte ha en man som åker till jobbet varje dag medan jag lämnar av barnen på dagis. Vad är det värt att leva för egentligen. Jag vill resa runt, jag vill se världen. jag vill upptäcka alla möjligeheter som egentligen finns därute. Jag tänker inte sitta här och se på. Alla kastar bort sitt liv, skiter i skolan & utbildning.
Och jag, jag var påväg ditåt en gång.
Men jag ångrade mig, det kändes inte rätt. Vad är det värt, jag känner mig värd mer än ett sånt liv.
Så från och med denna dag ska jag faktiskt ta hand om mig själv, ta egna beslut i livet. För jag vill leva det.
Jag får väl leva med att inte vara så jävla inne, jag tänker inte gå på alla fester som finns, jag tänker inte slösa bort min ungdom på sprit & killar.
Från och med nu, från och med i denna stund kommer jag sätta fullpott. Denna sommaren har förändrat mitt liv, jag har fått självförtroende. Många har sagt det till mig "hur har du sånt självförtroende?" - "hur kan du skita i vad folk säger om dig?" Helt ärligt är inget av dedär sant. Jag har tagit åt mig, som fan. Det har jag verkligen, men nu, jag är inte så säker på att jag kommer bry mig så värst längre.
Tack, jag skulle vilja tacka en person enormt mycket som faktiskt fått mig att leva. Philippa Bergström Warren.
Denna tjej kom in i mitt liv i våras då jag verkligen var på botten, hon lärde mig att skita i vad folk tycker.
Hon har lärt mig en sån lätt sak som att betala i en vanlig kassa utan att vara nervös. Ska jag vara helt ärlig så var jag så enormt osäker innan jag hittade henne. Jag beundrar henne starkt för vad hon har gjort för mig. Tack igen Philippa, du betyder världen för mig.
Men en sak är jag fortfarande osäker på. Mina närmsta vänner som jag haft innan.. Jag har låtsas vara någon jag inte är hela tiden. Nu har ni förändrats jag känner knappt igen er, nu tar jag av mig skalet & jag önskar att ni kunde det också. Så att vi kanske skulle kunna börja om.